För några månader sedan förlorade jag den som jag ansåg vara min bästa vän.
Varför? Jo, för att jag för en gångs skull sade ifrån om att jag inte tolererar hennes skitsnack, och att hon inte har någon rätt att gnälla om hur mycket hon lagt ut på mig, när jag lagt ut minst lika mycket om inte mer. Hennes svar och ignorans gjorde så fruktansvärt ont och lärde mig att man aldrig någonsin kan lita på någon, även om det så nu råkar vara ens bästa vän.
Hon kunde sitta hur länge som helst och säga till mig att hon tyckte om mig, att jag var den enda som förstod henne, att jag var hennes bästa vän och hon var så lycklig för att ha mig. Men det hade hon inte i tankarna när hon som ingenting kunde vända om och totalt ignorera mig.
Jag stod ut med hennes spydighet, hennes föreställning om att hon skulle vara så mycket bättre än mig, vilket hon inte är, och jag är inte heller bättre än vad hon är. Men jag stod ut med det hela för att jag har enbart haft ett fåtal människor som jag litat tillräckligt på för att kunna släppa så nära. Och just då så hade jag i princip ingen att prata med.
Varför jag skriver ut allting såhär vet jag faktiskt inte, Antagligen beror väl det mest på att jag isolerat mig den senaste tiden och därmed träffar sällan folk. Just på grund av rädslan för att säga något fel.
Sen när är det fel att säga ifrån när ens “vän” betett sig illa under en hel helg? Är det verkligen jag som är boven i dramat, eller är det bara jag som fått för mig att jag är den elaka? För så som det verkar på allting så är det jag som har gjort fel, och därmed är jag idioten. När det var jag som öppen hjärtat välkomnade henne hem till mig när hon var som mest nere, jag erbjöd mig även att betala biljetten hit och tillbaka. och även fastän jag inte hade varken pengar eller mat, så lyckades jag fixa fram så hon kunde äta och ha kul när hon var hos mig. Och ändå röker hon upp mina sista cigaretter, när hon mycket väl vet att jag inte har pengar till att köpa nya, och säger att hon bjudit mig på så mycket i sitt försvar. Ja, du gav mig mycket under din student. Men jag gav även dig en del. Du fick biljetter, mat och sprit när jag inte hade några pengar egentligen. Jag lade mina besparingar på att du skulle komma hit och ha det bra.
Och tacken jag får är din dåliga attityd? Ditt gnäll om hur “mycket” du lade på mig? Det var jag som betalade din resa fram och tillbaka från Kalmar. Det var jag som skramlade ihop till alkoholen. Det var jag som fick prioritera om maten så även du kunde äta när du var på besök. Det var jag som drog dig hemifrån för att du inte skulle deppa ihop totalt över någon värdelös kille. Det var jag som orkade att lyssna på dig dag ut och dag in när du pratade på om den här killen. Det var jag som fanns där för dig när du behövde det som mest. Och allt jag fick tillbaka var ett “tänker aldrig mer åka till Kalmar om det så innebär ett nackskott” tillbaka.
Tack. Tack så himla mycket.
